JIMS HULTSFRED UPPLEVELSE Jag stog längst fram några meter åt vänster på Cardigans. Sedan ställde jag mig bakom en tjej för att staketet var obekvämt. Hon svimmade och jag fick stå bakom några andra. Innan Hole flyttade jag mig in mot mitten i den mån det gick. Jag hamnade ungefär på andra raden igen, med ett gäng småtjejer. De verkade komma norrifrån. De var korta så jag såg över dem. Några lyftes över, andra vet jag inte var de tog vägen. Jag har redan postat en del till Aftonbladets sida men jag ska försöka utveckla allting lite här. Så här skrev jag till Aftonbladet: "Jag stog näst längst fram i början men när Courtney började låta vem som helst komma upp på scenen bröt kaoset ut. Folk störtade fram ovanpå publikhavet och trycket var stort både ovanifrån och framåt. Vakterna brydde sig bara om de som skulle upp på scenen. Plötsligt ramlar jag bakåt. Bakom mig hade det blidats en grop där en hög av människor låg utan att kunna komma upp. Benen låste sig i folket som stog upp och i de andra som låg ner. Jag försökte få folk att dra upp mig men de var chanslösa, jag hade ju fortfarande kvar benen i folkmassan. Jag sa åt en kille "Dra upp mig". Då sa han "Det är folk som ligger under dig". Jag vänder på huvudet och ser två tjejer som kämpar på marken. Jag kastar mig framåt och inser att om jag ska komma ut måste jag ge allt jag har. Så jag rycker och sparkar loss benen så jag kan komma ut via en tjejs ben. Jag sprang genast bort långt bakåt. Jag tänkte "de måste avbryta nu"." ............... "Folk låg på marken och grät och kunde inte ta sig upp. Jag har hört en del från kompisar också. Två tjejpolare fick andnöd och lyftes ut.. En kompis har förmodligen brutit ett revben av trycket vid staketet. Och en tredje fick tillsammans med åtta andra släpa ut en kille som hade brutit benet." Det stog också en del om huruvida Courtney hade skulden eller inte men jag väljer att inte ta upp det här eftersom jag vet många som tar illa upp när man diskuterar det. Jag och en kompis hade kommit ner från Stockholm, nästan bara för att se Hole. Allt annat var en stor bonus. Vi tältade vid hans syrra och hennes kompisar. Under första natten spelade någon Hole låtar på en stereo, jag kommer ihåg Drown Soda, Malibu, Reason To Be Beautiful, Violet, Asking For It och kanske några till. Jag visste redan då att det var mycket folk, vi hade fått köa i 2,5 timme för att komma in. Första dagen tog vi det lugnt, stog långt bak på de tidiga konserterna. Vi såg Facer, Goo Goo Dolls och Broder Daniel. Sedan drog vi till tältet och förberedde kvällen. Min kompis syrra och hennes kompisar höll på att spreja håret så att de såg ut som rosa bollar efter ett tag. Ska man synas så ska man göra det ordentligt... Jag hade en fickbandspelare med mig, jag hade tänkt bootlegga lite på kvällen. Jag drog med mig min kompis för sista halvan av Monster Magnet. Efter deras konsert gick vi direkt och satte oss mot staketet. När det var lugnt i pausen stack en kille över och plockade upp ett plektrum. Han sa "Fan, det här är ju inte Monster Magnets. Det är vitt med ett hjärta på och så står det Hole". En tjej i Hole-tröja köpte det för hundra spänn. Min polare somnade vid staketet. Många inbitna Hole fans satt bredvid oss, jag tror dock ingen av dem var kvar efter Cardigans. De flesta småtjejer fick lyftas ut redan då. Det var tufft tryck där också. Självklart var trycket hårt innan Hole konserten men det var väntat. Jag var glad att jag inte stog mot staketet utan hade någon att luta mig emot. Hole kom upp på scen, publiken stormtjuter. Courtney drar upp behån, jag tänkte "då var den grejen körd". Jag hade hoppats på en seriös konsert, inte som den på Big Day Out. Hon var ju lite spydig mot ljudteknikern också men då brydde man sig inte så mycket. Jag grämde mig mest över att hon inte spelade gitarr. Men allt brakade loss när hon snubblade ner från scenen. Några decimeter längre ut och hon hade landat rakt på mig. Men nu blev hon sur. Hon hatar som bekannt fotografer och fick ingen hjälp att komma upp. Alltså stormar hon ut mot publiken. Där börjar uppdragandet av folk och fortsätter i en timme framöver. Låtpauserna blir längre än låtarna. Publik börjar storma fram mot scenen när de förstår att vem som helst får komma upp. Jag får ett flertal surfare i huvudet. Jag ser hur folk trycker framåt ute på sidan. Bakom mig ser jag folk som sitter och ligger på marken. Jag undrade vad de höll på med. Nu koncentrerade jag mig inte längre på själva konserten. Sedan kommer en kille in framför mig. Jag snubblar ner i gropen av människor. Nu förstår jag varför de ligger där. Det går inte att komma upp. Jag hade benen kvar inne bland de stående men jag låg ner på folk i gropen. De omkring försökte dra upp folk men det var svårt. Jag fick kasta mig fram och tillbaka. Till slut kände jag att om jag skulle leva efter det här måste jag kämpa allt jag kan. Jag sparkade loss benen, snubblar på en tjej som stog på huk och skyndar bakåt i folkmassan. Jag får äntligen ner handen i fickan och kan trycka på bandaren, mest för bevisvärdets skull tänkte jag då. Tyvärr blev det något fel och bara 25 minuter kom med. Jag applåderade inget mer under konserten. Bara när Courtney presenterade Samantha, hon förtjänade applåder. Annars var det bara elände. Jag tänkte på var mina kompisar var och längtade efter slutet. Som tur var fick det i alla fall inte plats med mer folk på scenen. Då lättade också mycket av trycket. Hole slutar och folk klättrar ner från scenen. Jag står helt förstummad och försöker förstå vad som nyss hände. Jag letar omkring bland folk. Plötsligt hittar jag en tjej från min klass som jag knappt träffat på flera veckor. Vi famnar om varandra så hårt att vi knappt kan hålla balansen. Jag går runt med henne och letar efter hennes borttappade saker, utan resultat. Sakta men säkert hittar jag kompisens syrra och hennes kompisar. Många av dem hade varit avsvimmade under konserten. På väg tillbaka tar vi en sväng förbi sjuktältet. Jag får reda på att Jonas (han jag åkte med) mår bra och sitter vid tältet och oroar sig. Vi går dit och visar att vi lever. Resten av kvällen går jag och klasskompisen runt och försöker förstå vad vi har varit med om. Jag somnade inte förrän fem den kvällen. Kort innan hade en kille berättat att han hade sett en tjej återupplivas med hjärtmassage under konserten. Jag tänkte "Vad gör jag om någon verkligen dog där inne?". Dagen efter ringer jag hem och säger att allt är bra. Då visste inte mina föräldrar vad som hade hänt ännu. Sen säger en kille att han hörde på radio att en tjej dog. Hela sällskapet (Jonas syrras polare) ser helt oberörda ut och partar vidare. Jag får ont i magen och sänker ner huvudet i handen. Jag går och letar upp min klasskompis. Hon har sagt efteråt att jag såg helt förstörd ut och att hon inte visste vad hon skulle säga. Hur som helst fanns hon där, det var viktigast. Jag kunde inte ha riktigt kul efteråt. Detaljerna om händelsen kommer en efter en. Ett rykte börjar gå om att en kille bröt nacken på Bloodhound Gang och dog. Men ingen bekräftelse. Jag röjde inte en enda gång mer. Det verkade som jag var den enda som förstog vad som hade hänt. Några grät på lördagen, då kanske folk hajade. Inte förrän på tysta minuten var alla med. Hela området, 26 000 människor var tysta. Det var den starkaste tysta minut jag har upplevt. Jag såg hur Patrik Axelsson brast ut i gråt och kastade sig i armarna på en medarbetare. Jag har tänkt på det här varenda dag efteråt. Jag är glad att jag inte kände igen Sara när jag såg bilden. Jag känner också en väldigt obehaglig lättnad över att hon inte verkar ha trampats ihjäl. Tänk om jag hade trampat ner henne och kommit ihåg det? Jag vill inte tänka tanken. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst. Men det gör för ont.